Gorbio

Vi bestämde oss till slut och tog bussen upp på ännu en bergstopp – Gorbio. Hustrun spänd hela morgonen, ont i magen. Vi vet båda hur dessa bussresor brukar vara: slingrande, hisnande historier med stupet knappt ett andetag bort. Det är inte roligt att behöva sjunka ner på golvet med hjärtklappning och kallsvett. Och runt omkring oförstående fransoser – vad är det för konstigt med sådana här vidriga vägar?

Av detta blev nu inget. Högt och slingrigt, förvisso, men inget stup. Tämligen behaglig resa faktiskt.

Enligt Wikipedia är ”Gorbio est un petit village perché dans une vallée au-dessus de Menton et Roquebrune.” Högst förtjusande är jag villig att tillägga, men säsongen var tyvärr över för så sena turister som vi. Lunchen blev kaffe med Tarte au pommes och var sitt glas vin. Vinet kostade 1,50 E, blir svårslaget i år. Alltid något.