På Skövde C

Ledigt från Hjo idag, tar tåget till Stockholm. Först buss till Skövde. Och på Skövde central är Olle Adolphson ständigt närvarande. Ni vet visan som börjar:

En söndag uti Skövde, om middan klockan två / En man stod på perrongen... 

Den mannen hamnar både i Göteborg och Malmö innan han är hemma i kungliga huvudstaden igen. Så det gäller att se upp.

En underfundig visa, utan tvekan, som alltid med Olle Adolphson. Fast knepigt ändå att karln lyckas stiga på fel tåg två gånger om. Jag har min teori klar. Han har suttit på hotell Billingen kvällen innan och druckit en och annan grogg, som man gjorde på den tiden, grogg alltså. Då kan kan det gärna bli så, att man känner sig lite vilsen i tillvaron.

Om Hjo finns inga visor, såvitt jag vet.

Bovarysera med mera

Projekt Göra huset till vårt pågår hela tiden, och nog har vi kommit en bit på väg. Men ibland tar det stopp, man står som fallen från skyarna och betraktar eländet. Lite eld i baken-varning är det också – när valpen kommer måste allt vara klart! Inget bånkande med en bebis i huset. Ja, men då ringer vi Sune, som kommer med pensel och hammare eller whatsoever. Så är vi igång igen. Sune är fantastisk!

Hört talas om nyordet bovarysera? Språktidningen rapporterar att franska Le Grand Robert öppnat för verbet i sin ordbok. Bovaryser: du nom de l'héroïne célèbre de Flaubert, bovaryser revient à rêver un autre destin, plus satisfaisant. Tydligen används det här och där även hos oss. Madame Bovary således. Den måste ni läsa! säger bloggaren så rart, eftersom bibliotekarien i honom fortfarande lever kvar. Men bovarysera inte mer än nödvändigt! Ni vet hur det gick för Emma!

Midnight cowboy

Kvällens film var en gammal goding från -69: Midnight cowboy. Kan faktiskt inte minnas att jag sett den tidigare, så det var på tiden. Hoffman och Voight – magiskt bra. Jo, jag tyckte om den.

Men nu börjar det bli sent, Pricken hänger med huvudet men bloggaren är inte det minsta sömnig. Beror kanske på ett par nätters god och lång sömn. Plus detta behagliga, sysslolösa leverne. Hamnar så klart på webben, ögnar igenom nyheterna, dagens skörd av ledsamheter, och undrar om det inte är Nordkorea som toppar listan. Dit planerar i vart fall inte jag nästa semestertripp. Sneglar lite åt Prickens håll. Han har kroknat totalt vid det här laget, tröttnat på skiten. Det är lätt hänt.

Men nu får det räcka. Sluta gny och ryck upp dig gubbe lilla! Koka dig en kopp te och skriv några rader på bloggen. Okej?

Latmansgöra

Har idag köpt mig en yxa, äntligen. Ska man elda i kaminen måste man ha en yxa, Vilket osökt får mig att tänka på Trä-Nicke, min gamle slöjdlärare. Han visade upp sin icke-existerande tumme och sa att så här går det pojkar när man suger på tummen. Fast en yxa måste man som sagt var ha, och jag tror faktiskt att Nicke sågade... I vilket fall stegade jag tappert och skyndsamt fram till huggkubben och högg mig – akta tummen! - en famn späntved. Det gick så bra så.

Vad en pensionär annars kan tänkas pyssla med är inte alltid så lätt att förklara. Kan själv tycka att tillvaron ter sig lite märklig ibland. Att bara gå omkring och ha det bra, är det verkligen tillåtet? Ta sin dagliga promenad ner till Vättern och konstatera att sjön fryser till. Slå i en spik då och då. Eller peta in en pinne i brasan. Rena rama latmansgörat om ni frågar mig.

Hos slaktaren i Villecroze

Från Hjo finns just inget att rapportera denna dag.



Men när man i tankarna befinner sig i Cotignac fortsätter man gärna till Villecroze–les–Grottes. Byn är liten men grottorna magnifika (samma typ av grottor finns för övrigt också i Cotignac). Bor gör man med fördel hos Ragnvald och Hilde på Auberge des Lavandes, och äter hos slaktarn. Slaktarn stod i sin blodiga butik på dagen, och drev sin lilla restaurang på kvällen, fem bord max. Det gäller att vara påhittig för att få livet att gå runt. Den kvällens lammkotletter, eller snarare karréer, kvalar tveklöst in på personliga topp 3-listan. De tog lång tid att laga till, ett par glas vin slank ner, minst, men det var det värt. Senare och glad i hågen kom kocken/slaktaren utdansande från köket, undrade om det smakade bra. Det gjorde det, exellent till och med. Tror att även han hade ett par glas innanför västen.

Det var en fin kväll i maj och grodorna kväkte hela natten. Ett besök i Villecroze rekommenderas.

På Bar de l'Union i Cotignac

Ser att det i Cotignac är sisådär 10 plusgrader om dagarna. Ingen värmebölja kanske, men en viss skillnad mot denna iskyla. Det är långt till sommaren. Visst vore Cotignac ett alternativ. En kall öl på Modern bar (hade visst bytt namn sist vi var där) under de väldiga platanerna. Fast då tänker man sig gärna en varm dag i september. Runt torget ligger barerna och restaurangerna på rad. Men efter halv elva finns inte mycket öppet, som det ofta är i la France. Vill man runda av kvällen med ett glas vin får man hålla tillgodo med Bar de l'Union. Som knappast ståtar med några stjärnor i Michelinguiden, men man får vin ända upp i glaset.

Där på Bar de l'Union träffade vi en gång en karl, han var svensk, som var så stor att jag inte vågar tänka på hur mycket han vägde. Jag säger stor så har jag ingenting annat sagt. Han hade bekymmer med stolarna, kände och vände innan han vågade sätta sig. De var fasligt klent byggda här i landet, sa han.

Och byxorna behagar visst krympa i midjan.

I Hjo finns inget Bar de l'Union, får försöka stå ut ändå. I februari bidar man sin tid och i mars kommer hunden. Sedan är det snart vår. Tror Cotignac får vänta ett tag. 

Strindberg på plats

Så är Strindberg på plats i biblioteket. Där gör han sig bra. Gott!

På DVD-fronten: Juloratoriet lånad på biblioteket och betittad med vackra hus från Hjo, i åtskilliga scener faktiskt. Bra film, men ack så mycket sorgliga saker det händer i Värmland.

Läser i Hjo tidning att hamnen ska räddas. Båda pirarna i dåligt skick tydligen, ombyggnation och muddring i hamnbassängen. Förlängt kajstråk. Klart 2017. Så det så.

Jobbat hårt på våning två: Här rivs för att få luft och ljus, som Strindberg skulle ha sagt. Har på köpet lärt mig vad en torxmejsel är! Men det tog tid, två vändor till Hem & Hobby igår och två till järnaffären idag. Trial and error, men så får man till det till slut också.

Egenkligen

Det börjar bli lite tjatigt detta, men det är som det är: långkalsong på! Men idag kan man inte sitta inne och kura, välkomstpaket att hämta hos kommunen minsann! Biobiljetter och lite mer, man ber att få tacka! Som riktiga Hjobor går vi stolta Hamngatan fram med vår lilla röda kasse i hand. Och i hamnen ligger Trafik och bidar sin tid.

Sedan är det dags för pappa språkpolisen att slå till, eftersom vissa misshälligheter gnagt honom en längre tid. Vill bara förtälja att en fotbollsmatch består av två halvlekar, som åtskiljs av en halvtidsvila. Det får vi ta ett snack om i halvlek. Vilken då kan man undra, första eller andra. Och är det förresten så lämpligt? I halvlekarna ska det spelas fotboll, inte snackas.

Hur svårt kan det bli egenkligen? 

Ljusare tider

Hustrun far fram med hammare och spik, bloggaren lagar mat. Diskar gör diskmaskinen. Ingen verkar direkt missnöjd över denna arbetsfördelning. Annars fortsatt kallt, vintern biter och snön ligger. Inget vidare varmt inne heller i ärlighetens namn. Men så är det ju har jag förstått – bor man i hus går man inte omkring i t-shirt och kalsonger. Det blir lite kylslaget. Och hos oss även insyn från gatan, man ser utan problem vad vi har för oss i köket. Man får ta sig i akt.

Trots detta har jag dansat över golvet till Håkan Hellström idag. Ty av Håkan Hellström blir man glad. Och det kan behövas ibland – Herre Gud, blir det aldrig sommar någon gång. Glad blir man även av vissa filmer, Julie & Julia är en sådan. Synd bara att man inte har den otittad. Hallå Julia Child, Meryl Streep är så jävla rolig! Den passar bra också av den anledningen att jag tänkt laga Boeuf Bourguignon till middag, eller snarare köttgryta från Hjo, en något enklare variant. Man får försöka, vi går trots allt mot ljusare tider...

Korv med gröna linser

Så var det lördag igen. Dagar och veckor svischar förbi, inget problem att fördriva pensionärslivet, tvärtom. Man undrar hur man hade tid att jobba? Idag kommer hustrun hem med fågelbur som är tänkt att hänga vackert från taket, med fågel - låtsasfågel. Det är bara att sätta på sig arbetskläderna och gå igång. Sedan skyndsamt ner till Vättern för att plåta islandskapet. Kallt kallt väder, tycker nästan synd om änderna som måste bada i denna kyla. 

Väl hemma har jag bestämt mig för att återskapa lite Pariskänsla, som den kunde te sig 1976, och laga till Saucisses de Toulouse aux lentilles vertes. Det var i Paris jag åt denna lantliga måltid första gången. Man kan äta ihjäl sig. Ungefär som med Cassouleten i Carcassonne en gång, då var det inte långt ifrån. Men alltså detta med linserna i Paris. Har för mig att stället vi åt på kallades Drug Stores, det fanns flera, rätt populära. Man tog sin bricka, betalade och bar den själv till bordet, som vi gör på lunchen här hemma. Jag hör själv hur märkligt det låter, så går det inte till i Frankrike. Men jag vidhåller, det är så jag vill minnas linserna i Paris. Någon som kan bekräfta?

Torsdagsmys

Idag har jag faktiskt varit inne i det fula huset från igår. Så då blir det torsdagsmys, jomen! Något gott att äta och att dricka. Sedan innebär nog myset att hustrun tillbringar kvällen framför TV:n med Matador (helt uppslukad) och jag uppkuddad i sängen med en god bok. Gott så, för ute blåser det kallt, och kallare ju närmare Vättern man kommer. Inte så illa då med en brasa i kaminen, lite rött i glaset och Bob Dylan sjungandes There's not even room / Enough to be anywhere / It's not dark yet / But it's gettin' there från den fantastiska Time out of mind.

Men torsdag, är det inte då det är dammsugarens dag? Stämmer, men vad gör väl det, vi myser till det ändå, för idag har vi något att fira - Fête du chien nämligen. Om åtta veckor anländer en liten svart labradorkille till Hjo! Det skålar vi för. Vaff vaff, grr grr.

Fult hus

Pulsar i snö den utomordentligt vackra rutten Wagnergatan – Västergränd – Hantverksgatan – Ånabacken och vidare Dalgången ner till stan. Och vackrare lär den bli framåt sommaren. Och idyllisk. Nu är han där igen, finns det då inga fula hus i Hjo? Jo, visst finns det. Några stycken. Ett är byggnaden som Coop huserade i fram till för något år sedan. Gräsligt fult till och med. Men det är ju inte unikt för Hjo. Domusvaruhusen som växte fram under 60- och 70-talen var fula! Och är, för även om Domus är borta står husen kvar. Fula.

I huset finns fortfarande Systembolaget kvar, som knappast riskerar nedläggning. Förresten, är det inte påfallande ofta man ser Systembolaget vägg i vägg med Coop. Jo. Har en bekant som har en teori om varför. Det är bara för att alla kunder på Systemet tycker det är bra med Coop så nära inpå. Eftersom alla tycker om att handla där, på Coop alltså. Jag undrar jag.

Någon som har någon annan idé?

Små och stora nyheter

I dagens Hjo tidning (för övrigt en av landets minsta med en upplaga på 2000 exemplar och en medarbetarstab på fyra personer) läser vi att staden tappat i befolkning under året, 49 personer närmare bestämt, december månad oräknad. Oroande. Håller Hjo på att tyna bort, frågar sig en insändare påpassligt. Men det uppvägs av att hundarna blir fler, har passerat 1000-strecket. Och med pojkarna är det dessvärre som det brukar vara: de behöver lära sig att läsa.

Ibland känns det bra med små nyheter. Man slipper bli så himla upprörd. Som man blir av att läsa DN t ex, särskilt reportaget om Kvinnor[ som ] har dragit den verkliga nitlotten i Sydafrika. De har större chans att bli våldtagna än att få utbildning. Jisses. Befogad fråga: vad har ANC sysslat med genom åren? Dags att göra sig av med fattigdomen, dags att lära pojkarna läsa - plus en hel del annat. Putins Ryssland verkar inte så roligt heller. Eller Centralafrikanska republiken. Eller...

Som ung tyckte man föräldrarna var märkliga som ojade sig framför TV:n över världens jävelskap och elände. Nu är man likadan själv. 

Vinter och skvaller

Vaknar till vinter och snö igen, fem grader kallt. Tar en promenad ner mot stan för att spana in Hjo i vinterskrud – jodå, det ser bra ut. Men kallt, kung Bore biter bloggarens nästipp. Hemma snöskottning. Sätter på Bach, någon av Brandenburgkonserterna och sjunker ner framför datorn. Googlar lite fram och tillbaka, googlar på Francois Hollande för att läsa om hans nattliga kärleksutflykter. Jovisst, det roar mig. ”Monsieur Normal” kommer farandes genom Parisnatten på väg till älskarinnan - på scooter (en livvakt, också på scooter). Noterar dock att Hollande inte dementerar affären, (misstänker att franska presidenter utan älskarinnor nästan betraktas som lite tvivelaktiga) han verkar mest upprörd över att han inte får ha henne ifred. Vad nu detta har med det hjoska vinterlandskapet att göra. Blott intet. Ser på väderappen att nu är det bistert, minus 9 grader.

Zlatan och Cotignac

Ser i Språktidningen att Zlatan avancerar på topplistan över vanligaste hundnamnen, 224 hundar lystrar numera till fotbollsgigantens namn (men Zlatan, Chippen har 453 följeslagare!). Trenden är sedan länge att hundarna heter ungefär som sina mattar och hussar. Ja, men det är ok, bara man kan skilja hundarna från ungarna. Loss Alice, loss! Vad var det för fel på Karo och Ruff?

Det har naturligtvis inte undgått någon i bekantskapskretsen att favoritbyn i la France heter Cotignac. Där bjuds man på kvittenmarmelad till frukostbaguetten, och i slutet av oktober har man sin Fête du coing. Att man ställer till med fête är väl en sak, varje by med självaktning har något att fira. Men varför just kvitten? En frukt som inte går att äta annat än syltad. Ja men bloggaren, fatta. Cotignac är det gamla namnet för kvittenmarmelad. Ahh bien, une village appelée confiture. Voila!

Lycklig lördag

Utanför fönstret faller snön och kanske vågar man hoppas på att den blir kvar ett tag, ska ju bli kallare. Gör eld i kaminen och lyssnar på Elvis Costello: They call her Natasha when she looks like Elsie / I don't want to go to Chelsea / Oh no …

Det är lördag, ett glas rött kan man få unna sig. När allt kommer omkring har man det inte så illa. En lycklig dag. Cat Stevens stakade ut riktningen på dagen i radion i morse: Another saturday night. Sam Cookes underbara poplåt. Man kan inte undgå att bli glad.

Köpte sedan en bok på loppmarknaden (gôrbra varje lördag), hustrun en ljusstake plus något annat. Till lunch grynkorv och rotmos, det blir man också glad av. Grynkorv är en lokal specialitet, inte för Hjo men för Skaraborg, tillverkas bl a i Lugnås, Ottravad och Lovene, lokalt så det förslår (inte lätt att få tag på i Gbg – försök i Saluhallen). Gott är det i vilket fall, så pass att att det borde vara förbjudet för icke skaraborgare.

Litterär kuriosa

1.
I Hjo år 1905 gifte sig Bo Bergman med prästens dotter Hildegard. Bröllopsfoto taget i prästgårdens trädgård intill Hantverksgatan. (Står för övrigt att läsa i pdf:en i Ett något lättare hjärta. Ni som redan läst får försöka överleva ändå). Hantverksgatan är, skulle jag vilja påstå, en av de vackraste i trästaden. Nu igen, hur många vackra gator finns det egentligen i Hjo? Svar: åtskilliga. Kanske tyckte Bo Bergman sammalunda angående Hantverksgatan, dock inte om hjoborna. Han skaldade:

Det var en liten stad
där rann en liten å
och i den lilla staden
var alla ord så stora
och alla människor så små

2.
För Juloratoriet fick Göran Tunström Nordiska rådets litteraturpris 1984. Boken utspelar sig naturligtvis i Sunne. Men filmen i Hjo, åtminstone delar därav. Stora torget med dess bevarade gamla byggnader ansågs särskilt lämpade. Såg att filmen är inköpt till biblioteket så det är bara att sätta det ena benet före det andra och gånga iväg.

När kommer hunden?

Bakslag. Ingenting blir som man tänkt sig. Härom veckan kom beskedet att det inte blir någon valpkull. För mycket pang på och för lite uppvaktning, tyckte den tilltänkta mamman och behagade inte ställa upp. Tydligen krävs det lite finess även i hundvärlden. Suck! (ja, alltså inte för finessen).

Men livet är fullt av möjligheter. Ett tips om bra uppfödare och ett telefonsamtal senare är vi med i matchen igen. Men vi vacklar, har lite svårt att bestämma oss. En labrador blir det i alla händelser. Men gul eller svart? Tik eller hanhund? Nå, det löser sig. Någon gång under våren kommer den lilla tufsan till Hjo.

Under tiden ett klipp på temat soldat kommer hem. Hemingway skrev som bekant novellen och Ulf Lundell en sång. Här kommer videoklippet – håll tillgodo, en glad hund!

Ett något lättare hjärta

Göteborgsvädret gör ingen människa glad, speciellt inte vintrar som inga vintrar är, bara blöttöverallt och vällinggrått. Så det kan man vara utan, tveklöst. Tyvärr är det blött här i Hjo också, medges, en synnerligen händelselös dag dessutom. Bilen på verkstan igen, vi kan inte ens ta oss till brädgården efter virke. Skafferiet, ni vet. Och Hjo ska förstås upplevas på sommaren, det framgår inte minst av den färgglada kartan med föreslagen stadsvandring (pdf bifogas.) Välkommen till Hjo - Trästaden vid Vättern.

Så vad göra annat än att gnälla?

Tja, man kan till exempel ta sig liten (eller stor) promenad längs Vättern för att bättra på humöret. Det är inte alla som har privilegiet att bo så nära detta vårt stora innanhav. Idag hörs vågorna rulla in likt det värsta Medelhav. Och jag ställer mig på Bellevueterrassen och plåtar de idylliska – Gud, vad tjatig han är. Jo, jag vet men hittar inget bättre ord – alltså, plåtar de idylliska badhytterna vid Guldkroksbadet. Det kanske inte är så att jag visslar hela vägen hem, men nog känns hjärtat något lättare. 














I kväll ska jag ta mig an Lagercrantz bok om Gunnar Ekelöf: Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma. Spännande.
  

Erik läspe och halte

I egenskap av stadens grundare står kung Erik Eriksson, den läspe och halte kallad, staty i stadsparken. Då pratar vi Grönköping. Hjo kan inte komma på tal, den läspe och halte dog nämligen redan 1250. Och Hjo jubilerade som bekant sina 600 år 2013. 

Men Grönköping är inte det Hjo det? Nja, enligt veckobladet ligger denna fiktiva stad någonstans mellan Skövde och Hjo. Men i min värld... Och man ska nu inte ta allt så bokstavligt här i världen. Tror nog att Hjo inte har det minsta emot att stå modell för Grönköping.

Hur som helst, i stadsparken står Erik läspe och halte skulpterad i trä och ser grotesk ut. Den enda kungen i trä sägs det. Enligt Erikskrönikan var han halt och läspade: Erik konunger var nokot swa läsper wid / haltan thz war ok hans sidh. Därav det besynnerliga tillnamnet.

Lördag i Hjo

Det där med fredagsmys har vi lagt ner. Har man inte jobbat livet ur sig under veckan kan fredagen passera som vilken dag som helst. Och På spåret är heller inte vad det har varit. Lördag däremot, det är något annat. Då tänker jag i första hand på morgonen/förmiddagen. En lång och lat frukost är ett måste, gärna med Melodikrysset i radion, sådär lagom fokuserat. En dag som denna sänder SVT dessutom Tour de Ski. Det är nästan så att man drabbas av dåligt samvete när hustrun börjar måla om i skafferiet. Man får resa på sig och ge beröm: jättebra. Det blir jättebra! Vilket det också blir.

Men när det är dags för det elektriska blir det min tur. Hustrun är inte så hemma på det området. Inte jag heller om sanningen ska fram. But a man's got to do what a man's got to do. Innan jag kommer mig för med att stänga av huvudströmbrytaren har jag naturligtvis fått mig en rejäl sinkadus – smack. Jag svär en ramsa, farligare än så var det inte. Hustrun påstår att jag blev lite blek om nosen, vilket jag förnekar. Huvudsaken är att skafferiet blir fint. I morgon när hustrun målat färdigt ska hyllorna upp. Då ska det skruvas och spikas, jag antar att det blir mitt jobb. I kväll dubbla avsnitt av Matador!

I Hjo tidning

Idag fredag betyder att Hjo tidning utkommer med veckans andra nummer. Ut till brevlådan i duffel och rödrandiga pyjamasbyxor, hej och hå. Har även GP över helgen, vilket innebär att vi har varsin morgontidning att förlora oss i. Frukosten blir liksom lite nyttigare på det viset.

Men hallå, säger hustrun. Här är vi med på bild i tidningen, hela familjen Pettersson-Myhrberg!

Jodå, så är det verkligen. Vi står där på torget inväntandes tolvslaget. Det vill säga, bloggaren själv är beskuren och syns bara till hälften i högra kanten. Men det gör inget, med lite god vilja ser man rätt bra vem som tittar fram.

Men någon bild i bloggen på denna storslagna händelse blir det inte. Access till tidningen har nämligen endast vi prenumeranter. Så så får det bli. Däremot en från den vackra Sjögatan där tidningen har sin redaktion. Tittar man noga, väldigt noga, går det att ana Vättern i bakgrunden. 

Ring, klocka ring

Nyårsmenyn i Hjo ser ut som följer:

*Beignets de pommes de terre (rårakor) med kalixlöjrom

*Filet de bœuf et Écrasée de pommes de terre (lättmosad mandelpotatis med lök, oliver och brödkrutonger). Den vegetariska dottern äter fyllda portabello, något gott är det säkert i dem

*Crème glacée au mascarpone

Godkänt helt klart. Sedan ut i natten för att fira in det nya året. På Stora torget samlas vi, cirkus 500 hjobor - kanske fler, fullt på torget är det i alla fall - för att bevittna en lysande! lasershow. Jodå, mycket underhållande. Det hemska smällandet, som är så påfrestande för hundar och oss pensionärer, lyser helt med sin frånvaro. Vi hör kommunalråd och 600-årsfirandegeneral sammanfatta 2013 och välkomna det nya året.

Ur högtalarna Petra Marklund:

Händerna upp i luften.
Pannan mot baren, nu spränger vi taket.
Hamnar i himlen, där änglarna gråter.
Stan är vaken, allt är förlåtet älskling!
Händerna upp i luften.
Vi ska bli fulla, livet är meningslöst.
Vem bryr sig?
Natten är vacker, du är som natten.
Och jag är en vinnare igen.

Hela torget dansar. Gôtt.