En skuffelse

Skid-VM har varit en skuffelse, så här långt. Och lär så förbli. Kanske kan Charlotte Kalla knipa en silver- eller bronspeng på 10 km klassiskt, guldet är i alla händelser vikt åt Björgen. Som för övrigt inte skulle göra bort sig på herrarnas 15 km heller.

Efter dagens storstryk drar sig Bloggaren undan till huggkubben. Hugger fyra famnar ved och befriar sig från frustrationen. Nästan. Medan hustrun lagar räkomelett och föder barn vid spisen. Så är könsrollerna fördelade på Västergatan.

Sedan känns det bättre.

Åtminstone med skidåkningen. Angående kommunalt tilltänkta bagerier i Hjo är det värre. Kompletterande, inte konkurrerande, säger projektledare JB. Bloggaren är skeptisk. Vilket blir nästa projekt? En kompletterande bokhandel? Med kommunen i ryggen. Bullar och böcker har väl ingen dött av. Tja.

Och imorgon kliver Johan Olsson in i skid-VMhandlingarna. Det kan bli något – bara nu inte Björgen får för sig att ställa upp där också. 

I Skövde

På Heden i Skövde går Bloggaren och hans hund och gör stora ögon åt stridsvagnen som bevaktar Markstridsskolan. För Skövde garnision är något helt annat än öringleken i Hjoån. Här är det slut på leken. Nämligen. Så hör upp herr Putin, med tillhörande kosacker: Hit, men inte längre! Det är vad Bloggaren skulle vilja påstå.

Och vid Trängregementet säger Bloggaren Oh boy, en hästkyrkogård! Så coolt. - Äsch, säger Hjo-Hjo. Som är en allmänbildad hund. Det är hästminnesstenar över livhusarernas framgångsrikaste tävlingshästar. Illuster och Kornett osv. Vet la du.

- Aha, men vad har de med trängen att skaffa?

- Intet, blott intet. Men här huserade tidigare Livregementets husarer. Innan de töltade iväg till Karlsborg. Bara så du vet. Förresten, vore det inte coolare med berömda hundar, som Lassie, Svipp och Lajka. Jag bara frågar.

Ja, så sa han, Bloggarens hund, lyfte på benet och drog iväg med husse till Sankta Elins källa. Sjungande: Oh boy / Vilket vackert väder, solen skiner idag / Oh boy / Inga tunga kläder behövs, och det gillar jag.

Vårvinter vid Vättern

Om inte Vättern har lagt sig den 7 februari blir det inte av. Sägs det i Hjo. Så då är det väl så då. Bloggarens långfärdsskridskor blir kvar på vinden även denna vinter. Och lakbusan i snickarboa. Men lika bra det. För fryser sjön till blir våren seg som sirap. Med färskpotatis och jordgubbar först i augusti. Till kräftorna. Så att.

Vintrarna var bättre förr. Men hemskt kalla.

Då gillar Bloggaren och hans Hjo-Hjo vårvintern bättre, sådan den ter sig en dag som denna. Med iffiff-blå himmel över Vättern. De e bra, de e bra / De e fint, de e fint. Man borde vara nöjd.

Men hunden utbrister lillgammalt, som kunde han läsa sin husses tankar: Sluta grubbla över EU:s illiberala demokratier nu, och hur många miljoner forinter de borde få plikta för sina Orbána dumheter. Ta ett kort istället vetja! Come on is such a joy / Come on make it easy / Come on make it easy / Take it easy, take it easy...

Då säger vi så.

Apropå nordosten

Det är inte så att det brinner i martallens topp, inte direkt. Men solen tittar fram mellan molnen och då gäller det att få med sig kängor och kamera och hund. Ut. I en faslig fart. Men när Bloggaren kommer ut går solen in. Det är som det är. Kallt.

Och efter Vättern blåser nordosten och kylan blir etter värre. Som i Stalins Sibirien. (Nåja.) Där kulaker och andra fosterlandsförrädare arbetade ihjäl sig. Eller frös. Vilket var helt i sin ordning, om man pratade med gammelkommunisterna i Surahammar på 70-talet. Bloggaren var mer lagd åt det kinesiska hållet. Vilket knappast var bättre, skulle det visa sig. Men han var inte sämre än att han gjorde sig en pudel. Dickan och Östblom och Lappen hade aldrig hört talas om pudlar. Aldrig, njet njet.

Detta apropå nordosten. Man blir som.

Och hustrun undrar om Bloggaren måste ha huvudet fullt av Putin, Assad och Islamiska staten. Stalin. Och andra galenpannor. Alltid. Blir det inte bra skitjobbigt ibland?

Jovars, då brukar Bloggaren klä på sig och gå ut med hunden. Några varv. Fast nu verkar inte det hjälpa heller.  

Om sommaren är allting så mycket enklare

Vin de pomme och (vår)sol vid Hjoån

Första februari, och det är Långt till sommar, långt till vår / Tänd en brasa, torka ditt hår. Klippet är från tiden då snön verkligen föll. Och det begav sig, som det heter. Stockholms konserthus 1982. Öffe, Öffe!

Men häromdagen värmde (vår)solen så att Bloggaren fick sätta sig ner och lapa d-vitamin som en S:t Petersburgsbo vid Neva. Fast vid den något mindre floden i Hjo. Då då. Det gäller att passa på. För imorgon är det jämntjock och grått igen. Vilket Bloggaren är helt säker på eftersom imorgon var igår.

Mycket roligare än så blir det inte så här års. Inte före skid-VM i alla fall. Och hur roligt det blir visar sig väl. Åtminstone håller vi tassarna och tummarna för Stina Nilsson. Och Johan Olsson. Och att snön faller i Lahtis.

Jo, men nu höll vi på att glömma det roligaste av allt: Bloggarens äppelvin som fått egendesignade etiketter! Hur snygg får en vinflaska bli? Vinet gifter sig med gåslever och smakar som Tokajer. Det er helt sikkert det. Nästan.

Och Hjo-Hjo börjar bli riktigt hyggelig til å snakke dansk. Værsgo, säger husse och ställer fram tallriken med pølser och kartoffelmos. Sulle nästan tro att han begriper bon appétit ock.