söndag 21 januari 2018

Snön har fallit även i Hjo


Dags för nytt inlägg redan nu, bara efter några dagar? Berätta Bloggaren, något måste ha hänt. Jo, förvisso. Snön har fallit även i Hjo och längs la randonnée pédestre i solskenet längs Hjoån var det så asbedårande vackert att Bloggaren rentav funderade på att bli religiös. Åtminstone för en stund. Och på det där svenska viset att man tror mer på ökad jämlikhet än på Gud. Om man måste välja.

Och häromdagen badade Hjo-Hjo i nämnda å. Änderna flydde hals över huvud och the Leader of the Pack varnade: Akta er! Nu kommer han igen, han med hunden! Att de aldrig lär sig. Eftersom både hund och husse sjunger: Ev'rybody's talking about /Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism / This-ism, that-ism, is-m, is-m, is- / All we are saying is give peace a chance. Eller om det var Vi gå över daggstänkta berg. Fallera.

Fredliga är vi i vilket fall.

Och igår kraschade en sidensvans in i vår altandörr (glasad). Den låg i snön och vred på huvudet och undrade vad som gick fel. Men den låg där den låg. Och Bloggaren tänkte att nu dör den, precis som sidensvansen förra vintern. Den som ligger begravd intill krusbärsbusken. - Jag flyttar över den till oss, sa grannen. Så du slipper ha hunden instängd. Så får vi se om den repar sig.

Vilket den gjorde omgående, utan flytt. Man blir som glad.

Och även om Hjo inte är Lissabon är det rätt trevligt ändå. Också på vintern.  



onsdag 17 januari 2018

Hallå Bloggaren!

Hallå Bloggaren! Börjar det inte bli dags för en avrapportering från Hjo? Har det hänt något sedan sist? Eller är det till att ha gått i ide?

Nja, inte riktigt. Bloggaren har gjort sig av med sin skogs-tv och har numera så många kanaler att han inte har tid. Med Putin och strandade prepositioner, hemvändande IS-krigare och hedersvåld. Eller gängkrigen i de särskilt utsatta. Man blir som sysselsatt. Struntar i särskrivningar och glaskross på Hjos trottoarer. Och Sura Blue Hammers får klara sig på egen hand. (Vilket dessvärre också avspeglar sig i serietabellen.)

Så så ligger det till. Och Hjo-Hjo har passat på att fylla fyra. Ivrigt upptaget med sitt oxöra i TV-soffan. Som ärligt talat luktar apa, örat alltså. Men vad gör man? Hunden ska trivas.

Stormen har bedarrat och platanen (Hjos enda, såvitt Bloggaren känner till) står på benen. Lovar lummig lövskugga till sommaren. Ifall det behövs. Man vet aldrig.

Och igår kvaddade vi Kroatien med 35-31 i handbolls-EM. Ibland är det gött att leva även på en vinterdag.


fredag 5 januari 2018

Man skrattar inte i onödan

Inte ens i Hjo skrattar man i onödan en vällingvintergrådag som denna. Bloggaren snörar på sig storkängorna och klafsar ut med hunden i stadsenvirongerna. Och funderar på om det finns någon typ av ljusterapi att uppbringa här i staden. Så att man inte.

Samtidigt får man vara glad att Hjo ligger där det ligger. Och inte mellan Boden och Luleå. Det skulle bara krångla till geografin. Och mörkt som. Sulle det bli. Någon som har läst Stad i mörker?

Men vid Grebbans kvarn blir man som glad. Hjoån är som Mississippi och fallet som Niagara, fast utan is. Synd att man blir så lerig om fötterna bara.

Annars har Hjo-Hjo lovat att bli en bättre hund 2018, och borsta tänderna två gånger i veckan. Om han får kycklingfilé på pinne efteråt. För besväret. Husse då? Tja, han är som han är. Det är svårt att lära gamla bloggare sitta. Har Bloggaren hört.

Vore Bloggare en ung bloggare skulle han sitta uppe i natt och heja fram småkronorna till juniorguldet i ishockey. Eller vad det kan bli. Kan någon förstå varför de ska spela hockey klockan två på natten?