På ohugget

Söndag morgon och Bloggaren har ställt väckarklockan på kvart i sju. Och släppt ut hunden i snön. Så att han hinner lyfta bakbenet mot platanen och vara fit for fight. Till herrstafetten i Pyeongchang. Och en pepparkaka till morgonkaffet. Nu jäklar.

Men nästan omgående blir Bloggaren varse att di svenske inte är på hugget. På ohugget snarare. Det är nästan så att han får för sig att flytta till Norge, eller åtminstone byta namn till något som inte låter så inhemskt. För att slippa skuffelsen til å vare svensk och bortvallad. Och med toppformen liggande fyra år tillbaka i tiden.

Så nå er han omdøpt til Harald Grønningen.

Men liker likevel Guld-Stina (og Guld-Kalla og Guld-Hanna og Guld-Frida, selvfølgelig). För så ska fyra slipstenar dras. Mera guld förväntas glimra på onsdag – sprintstafetten, med Kalla? och Stina.

Sedan drar Hjo-Hjo Harald Grønningen bort till Grebbans kvarn och tillbaks. Innan det är dags för kålsoppa (hustrun är inte hemma) med slantad bratwurst på toppen. Bra karlar ska ha bra mat, som Johansson sa i Den döende detektiven.

Ute har det börjat snöa. Och Hjo-Hjo snusar i soffan.

Guld och gröna skogar

På morgonpromenaden kan Bloggaren inte få tyst på sin hund, han sjunger: Det var dans och hålligång uppå logen natten lång / Det var sommar, det var GULD och gröna skogar. Eftersom han är som gla i Charlotte Kalla från Tärendö. Precis som husse. Förbannat bra gjort! Så ska en slipsten dras. Osv.

Och i morgon ska Hellner visa var skåpet ska stå. Kanske.

Från Hjo kan annars rapporteras att lagd snö ligger. Men det blir ingen is till punschen, i vart fall inte från Vättern. Den ska ryka tre gånger först, sägs det. Och så här långt är det rökfritt. Så att. Och kanske är det lika bra, ifall man vill få någon ände på vintern. Vi hejar och står i framför tv:n. Men så snart OS-skidorna har sluntit förbi vill Bloggaren ut i backarna och plocka blåsippor. Utan strumpor och skor. Vilket är strängt verboten. Man blir som förkyld.

Och Hjo-Hjo längtar efter den guatemalanska regnskogen längs Hjoåns dalgång. Han undrar hur lummigt det kan bli. Och grönt.

Till sist. Bloggaren har skaffat sig en app som scannar gamla gulnade fotogafier. Även nya för den delen. Och vips har vi Bloggaren i åtskilligt yngre upplaga i mobilen. Vinter på Kapellgatan i Surahammar. Från den tiden då vintrarna var Vintrar, och somrarna soliga som i Extremadura. Det var bättre förr.

Hjo i snö

Oj då, har Bloggaren flyttat till Övre Soppero eller? Alltså med tanke på snörikedomen? Och på solglasögonen man tvingas ha på sig. När man blir som bländad av glittret. Nej, men Bloggaren noterar att skulle det bli ont om snö i Pyeongchang nästa vecka, går det utmärkt att flytta skidtävlingarna till Stadsparken i Hjo. Helt klart. Målgång vid Stora torget. Då blir det nästan som Lerdala, eller hur Marcus Hellner.

Vinter i paradiset med andra ord. Jo, ungefär. Det är bara sparkstöttingen som fattas. Och långfärdsskridskorna, ifall Vätternhavet skulle få för sig att frysa till. Men då får det bli bra kallt, och länge. Och med en vår som anländer först till midsommar. Nej, skridskorna får gärna ligga kvar på vinden i år också.

Annars har vi inget emot att skotta snö. Görbra sysselsättning om man känner sig insnöad. Det är bara Hjo-Hjo som gnyr och hoppar hare i snön: Det blir som kallt om magen. Men tur att han inte är tax.

Något mer att förtälja? Jo, Vättern såg bra kall ut idag. Så man vet aldrig.