måndag 26 september 2016

Låg kunskapsnivå


Läser i morgonbladet att Gudrun Schyman beklagar sig över landsorten. Att kunskapsnivån är så låg att vi inte begriper vårt eget bästa. Till skillnad från genusvetarna på Söders höjder. Eller omkring Hängmattan i Majorna. Där är det noga med könet. Hur man ser på demokratin är mer osäkert. Bloggaren befarar att hela bunten kan tänka sig göra gemensam sak med Sara Granér - All I Want for Christmas is planekonomi. Man undrar. Och blir som.

Roligare då att få besök av den smalnäbbade nötkråkan. Från Sibirien. Som hittat till Hjo på grund av en långbarrig cembratall. Grannens. Som ärligt talat och inom parentes sagt ingen utom den smalnäbbade är stormförtjust i. Men utan cembratall ingen smalnäbbad kråka. Så är det bara. Och utan kamera ingen bild. Om man inte lånar en från nätet förstås.

En supertrevlig påpälsad ko poserade dock utan att vara blyg. Liksom Hjo-Hjo i åbadet.






onsdag 21 september 2016

Falköping med lite Hjo på slutet


Somliga reser jorden runt, andra till kotäta Falköping. Där Bloggaren strolling Rantens street along utan att se en enda. Ko. Märkligt. Eftersom det i Falköping sägs lukta kodynga ända in till Stora torget. Vilket Bloggaren härmed kan avfärda som illasinnat prat, blott och bart.

Däremot kan man fika med vidgade vyer på Mösseberg och klappa på gutefåren i djurparken. (Stor som en normalsvensk bonnagård. Helt i Bloggarens smak, som hellre ser stenkastare och bilbrännare bakom galler). Fast Hjo-Hjo blir putt: nog är han som lite eljest, den där gutebaggen.

Och är man på humör sätter man sig på Hotell Ranten och snackar lite västgötska: Wouobert, kan vi får varsitt glas wouött! Tackartackar tackar.

Men varför springa över ån efter vatten? Frågar sig vän av (Hjo)ordning. Hur vacker är hamnen i Falköping? Bara som ett exempel. Vättern hade liksom ingen lust. Med Falköping.

- Okej då. Hjo-Hjo, kom så går vi ner till hamnen och betraktar Vättern af Hjo. Och knäpper några bilder på grannlåten.







lördag 17 september 2016

Gränna och Visingsö

Äntligen kom vi iväg. Så nu har Hjo-Hjo pinkat in sig i Gränna. Bland polkagrisar och Salomon August Andrées vidlyftiga luftfärd. Plus riksinternatet så klart. Staden lutar så lustigt på berget ner mot Vättern. Och så gör innebyggarna, lutar sig framåt eller bakåt för att inte tappa balansen och ramla ner i sjön. Kanske är det därför turisterna aldrig tröttnar på Gränna. Charmig stad med lustigt folk.

Vi slickar på varsin polkagris hela vägen över till Visingsö. Där ekskogen står rak i ryggen som vore de furor. Varför det då? För att de var så illa tvungna. Skeppsvirke, vet la du. Då dög det inte med knotiga gamla ekar. Fast när allt kom omkring dög de inte ändå. 1975 tackade marinen nej. Örlogsfartyg i ek? Näppeligen. Så kan det gå, som Kurt Vonnegut skulle ha sagt.

Bloggaren tar några kort på mullbärsträden från 1830-talet och sedan är vi nöjda. Men ”Sällskapet för inhemsk silkesodling” är säkert onöjda. Och Bloggaren är visst på väg till Missenträsk. Ryktas det. Så att han kan använda o-orden ogenerat. Och vissla schuu istället för att säga jo. På en inandning. Vad nu detta har med Gränna och Visingsö att göra?






onsdag 14 september 2016

Namngivning

Så. Nu har morfar Bloggaren agerat präst, eller snarare opräst, och namngivit lille Hjalle till Hjalmar. Som inte tyckte illa vara trots kallt, kallt rödingvatten ifrån sjön. I hårsvallet. Han har hört morfars tjöt förstås, om vätternhavsvattnets välgörande verkan på knopp och kropp. Så att gnälla och gny över lite kallvatten har man inget för. Och grabbens bigarråer kom ordentligt på plats. Till glädje för Hjos alla kajor och skator. Nästa sommar. Tror de. Men det ska vi allt bli två om. Eller fler.

Och nu, 33 vuxenfolk, åtta småfolk och tre hundar senare sover hustrun fortfarande. Det är till att känna sig lättad. Jo, men Bloggaren har inget att erinra, han har ju bara varit opräst. (Opräst - hur förtjust får man bli i sin egen påhittighet?) Allt annat har hustrun tagit hand om. Utom laxfisket på Vättern. Till buffén. Men ändå. När hon vaknar tar vi allt och öppnar champagnen. Eller om det var det vi gjorde innan hon somnade.

Halmar är slöt, säger Hjo-Hjo. Angående läxan. Och det får han faktiskt godkänt för. Med tanke på att han bara är en labbe. Bara och bara, muttrar hunden ur ena mungipan.




onsdag 7 september 2016

Håkan och Hjalmar i Hjo


Idag kom Håkan H till Västergatan och tjôtade. Om Lammkotletten och hans emaljöga. Och att hans tid kommer. Borde göra. Som för alla göteborgare. Men Bloggaren är så där lagom förtjust i stuveriarbetarromantiksfaderulingen. Men säger till Håkan: Goa låtar, särskilt den om Lammkotletten. Man är inte mer än människa. I övrigt steppar vi runt huset och sjunger Jag trodde jag visste vad kärlek var / Men vad visste jag? / Ingen oro, tjabo, yeah / Ingen oro, tjabo, right. I våra sjömanskostymer, Håkan och Bloggaren. Låter bättre än på Ullevi.

Han inkvarteras i friggeboden. Som brukligt är. Rista namnet på väggen tack, mellan Mads Mikkelsens och Leif Mannerströms. Celebriteterna avlöser varandra. Right.

Och på lördag ska Hjalmar heta Hjalmar även i teorin. Går allt som planerat planterar morfar Hjalmarbiggaråer och skvätter Vätternvatten omkring sig. Varav något bör hamna på pojken. Fast det är kallt och nyckfullt. Om detta ber Bloggaren att få återkomma. Hjo-Hjo ligger i hårdträning, ska lära sig säga Hjalmar är söt. Utan att harkla sig. Och att inte pinka sönder bigarråerna. 

torsdag 1 september 2016

Strindberg, Håkan och en vilsen storskarv i hamnen


Hallå, hallå, undrar de goda vännerna från Gbg, hur får ni dagarna att gå i Hjo? Som är så fagert men magert. Hur? Non, mes amis, säger Bloggaren, ingen tid över till att glassa omkring på Avenyn direkt. Ifall vi haft någon. Vi klipper gräsmattan från morgon till kväll och hinner däremellan ut i svampskogen någon timme. Åtminstone skogen, för elva liter svamp fandes det alltså icke. Men vad gör det när Lilla Spännefalla finns på lagom avstånd med vildsvinskorv och curryketchup. Eller hur du Hjo-Hjo, kan du säga vildsvinskorv?

Hjo-Hjo: Menar du Bullens pilsnerkorv, farsan?

Och sedan blir det hundpromenad. Till hamnen. Där det sitter en storskarv på södra piren och ser vilsen ut. För här finns inte en enda ö i sikte. Att skita på, eller ner.

Hemma väntar Strindberg, som upplever en revival sedan kokboken fyndinhandlades på loppis. Ostron, ångbåtsbiff och navarin aux pommes kan med fördel växelbrukas med Bland franska bönder och Giftas. Och så ska Håkan Hellströms nya hinnas med. På Spotify. Där Bloggaren ställer sig något undrande till stuveriarbetaren Rune Stellan Karlsson. Men åker dit så det stänker för Öppen genom hela natten.

Ja, sedan kommer Hjo-Hjo med bollen och... Så inte sitter vi på Linnégatan och tar igen oss inte. Och blir det samma fart på morgondagen vete hundan om vi hinner med den alls.







söndag 28 augusti 2016

Vätternkräftor

Kräftor på altanen i solnedgången en augustikväll på Västergatan – det är gott det. Och borde vara förbjudet för civila, som den gamle fanjunkaren sa. Eller utsocknes, de som aldrig känt hur Vättern kan nypa till om stortån.

Eller italienare, för nu halkar Bloggaren in på Silvio Berlusconi, som en gång i tiden påstod att finnarna inte ens visste vad prosciutto var. Man undrar hur insmakad han själv var på karelska piroger? Som inte smakar carpaccio direkt. Men ändå. Och Bloggaren ger sig fan på att den italienske miljardärmogulen skulle kasta sig över kräftorna. Äta stjärtarna. Och slänga resten. Sådana är de mogulmiljardärerna.



Bloggaren funderar på att skicka ett kilo vätternkräftor till livsmedelsmyndigheten i Parma, EU:s, (som prosciutton egentligen handlade om). Med hustruns instruktioner om hur det går till. Hon är nämligen uppvuxen på flodkräftor och vet. Det kan nog bli en A4, med fram- och baksida.

Och Berlusconi, mångmogulen, skulle inte han krypa in i finkan? Fyra år för fiffel? Jo, men det har vi inte sett än. Och kommer aldrig att få se, om Bloggaren får gissa.


Allt detta på grund av kräftorna på altanen.

Och i Vättern är det 11 grader. Bara så ni vet.