söndag 21 januari 2018

Snön har fallit även i Hjo


Dags för nytt inlägg redan nu, bara efter några dagar? Berätta Bloggaren, något måste ha hänt. Jo, förvisso. Snön har fallit även i Hjo och längs la randonnée pédestre i solskenet längs Hjoån var det så asbedårande vackert att Bloggaren rentav funderade på att bli religiös. Åtminstone för en stund. Och på det där svenska viset att man tror mer på ökad jämlikhet än på Gud. Om man måste välja.

Och häromdagen badade Hjo-Hjo i nämnda å. Änderna flydde hals över huvud och the Leader of the Pack varnade: Akta er! Nu kommer han igen, han med hunden! Att de aldrig lär sig. Eftersom både hund och husse sjunger: Ev'rybody's talking about /Bagism, Shagism, Dragism, Madism, Ragism, Tagism / This-ism, that-ism, is-m, is-m, is- / All we are saying is give peace a chance. Eller om det var Vi gå över daggstänkta berg. Fallera.

Fredliga är vi i vilket fall.

Och igår kraschade en sidensvans in i vår altandörr (glasad). Den låg i snön och vred på huvudet och undrade vad som gick fel. Men den låg där den låg. Och Bloggaren tänkte att nu dör den, precis som sidensvansen förra vintern. Den som ligger begravd intill krusbärsbusken. - Jag flyttar över den till oss, sa grannen. Så du slipper ha hunden instängd. Så får vi se om den repar sig.

Vilket den gjorde omgående, utan flytt. Man blir som glad.

Och även om Hjo inte är Lissabon är det rätt trevligt ändå. Också på vintern.  



onsdag 17 januari 2018

Hallå Bloggaren!

Hallå Bloggaren! Börjar det inte bli dags för en avrapportering från Hjo? Har det hänt något sedan sist? Eller är det till att ha gått i ide?

Nja, inte riktigt. Bloggaren har gjort sig av med sin skogs-tv och har numera så många kanaler att han inte har tid. Med Putin och strandade prepositioner, hemvändande IS-krigare och hedersvåld. Eller gängkrigen i de särskilt utsatta. Man blir som sysselsatt. Struntar i särskrivningar och glaskross på Hjos trottoarer. Och Sura Blue Hammers får klara sig på egen hand. (Vilket dessvärre också avspeglar sig i serietabellen.)

Så så ligger det till. Och Hjo-Hjo har passat på att fylla fyra. Ivrigt upptaget med sitt oxöra i TV-soffan. Som ärligt talat luktar apa, örat alltså. Men vad gör man? Hunden ska trivas.

Stormen har bedarrat och platanen (Hjos enda, såvitt Bloggaren känner till) står på benen. Lovar lummig lövskugga till sommaren. Ifall det behövs. Man vet aldrig.

Och igår kvaddade vi Kroatien med 35-31 i handbolls-EM. Ibland är det gött att leva även på en vinterdag.


fredag 5 januari 2018

Man skrattar inte i onödan

Inte ens i Hjo skrattar man i onödan en vällingvintergrådag som denna. Bloggaren snörar på sig storkängorna och klafsar ut med hunden i stadsenvirongerna. Och funderar på om det finns någon typ av ljusterapi att uppbringa här i staden. Så att man inte.

Samtidigt får man vara glad att Hjo ligger där det ligger. Och inte mellan Boden och Luleå. Det skulle bara krångla till geografin. Och mörkt som. Sulle det bli. Någon som har läst Stad i mörker?

Men vid Grebbans kvarn blir man som glad. Hjoån är som Mississippi och fallet som Niagara, fast utan is. Synd att man blir så lerig om fötterna bara.

Annars har Hjo-Hjo lovat att bli en bättre hund 2018, och borsta tänderna två gånger i veckan. Om han får kycklingfilé på pinne efteråt. För besväret. Husse då? Tja, han är som han är. Det är svårt att lära gamla bloggare sitta. Har Bloggaren hört.

Vore Bloggare en ung bloggare skulle han sitta uppe i natt och heja fram småkronorna till juniorguldet i ishockey. Eller vad det kan bli. Kan någon förstå varför de ska spela hockey klockan två på natten?



måndag 18 december 2017

Moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde

Fyra år på det femte. I Hjo. Och Bloggaren har inga planer på att lämna Idyllien. Visserligen har den sura insändaren i Hjo tidning rätt på några ställen. Stora torget är för stort och centrum för litet. Och A-traktorerna gör väl ingen människa glad. Tidigare har Bloggaren klagat över krossat glas på trottoarerna. Och att vattenmätaren i hamnen visar 10 cm fel. Men åt rätt håll. Om man säger. För Vätterns del.

Men annars så.

Vättern är sehr schön. Och moules frites och boeuf tatar äter man inte ofta ens i Skövde. Men i Hjo händer det. (Kan man få en påse med hem till hunden, tack!) Och till nästa sommar är Trafik igång igen. Och Håkan, be bop a lula, dyker säkert upp till Hamnfesten i juli. Ullevi är bara så åbäkigt.

Så Bloggaren blir allt kvar. Strosande längs Hjoån med sin charmerande labrador till hund. På femte året. Om längtan efter en tolvbitars sushi blir för svår får man bege sig till Göteborg. Så. Ungefär.

Och vintern i Tibro är inte roligare än här. Bara så ni vet. Säger Hjo-Hjo. Har han bestämt hört någon säga någonstans.




tisdag 12 december 2017

Sälar i Vättern

Med svart hund i vit snö beger sig Bloggaren ut i halkan. Slinter omkring och funderar på varför vattenmätaren i Hjo hamn visar dryga 32 cm under det normala, när den i verkligheten är 22. Om man får tro SMHI. Vilket Bloggaren gärna vill göra.

Vi noterar alltså att sjön mår 10 cm bättre än förmodat, åtminstone i Hjo. Men i Jönköping kantrar den med 1,4 mm per år. Se upp! Fast knappast 2017.

När Vättern hämtat sig återstår bara för Bloggaren att önska sig en population saimenvikare (sälart som blev kvar i sjön Saimen i Finland efter landhöjningen för 8000 år sedan) till sjön. Som drar sig in mot hamnbassängen om kvällarna för att bli matade med sik och abborre. Det vore något. Men tydligen finns det bara 360 saimenindivider kvar, vilket betyder tuffa förhandlingar med finnarna. Synd att inte Vätterns storöring* finns kvar. Kyllä.

Informationstätt, muttrar Hjo-Hjo. Alldeles för. Ingen orkar läsa om 8000 år gamla finska sälar. De finns för övrigt i Ladoga också. 

Sådan husse, sådan hund. Grrr.


*I begynnelsen fanns två öringstammar i Vättern, en uppströmslekande och en nedströmslekande. Den nedströmslekande storöringen, som kunde bli upp mot 20 kg, försvann när vattenkraftverket i Motala ström byggdes i början av 1900-talet. Då var det slutlekt, och därmed slut på vätternlaxen, som den också kallades. Synd. Jo, onekligen.

torsdag 7 december 2017

Som osvensk är man nästan som en fransman

Svenskarna är ett präktigt folk. Så ock Bloggaren och hans hund – åtminstone vad gäller nyttiga frukostar och hundströveri. I övrigt är vi skeptiska. Till hembakt och Duktiga Annika. Bloggaren vill ha sushi och dumplings. Även om marknaden i Hjo, liksom i Gällivare (se David Väyrynen: Marken), är obefintlig.

Dock betalar vi skatt och är laglydiga. Och hejar på Sverige när det beger sig. Osvenska är vi inte. Långt därifrån. Men knappast odanska heller.

För som odansk är man i det närmaste dum i huvudet. Som osvensk är man nästan som en fransman. Frimodig och spirituell. Eller som ett Zlatan-mål rakt upp i krysset. Med klacken. Förbannat bra alltså, på ren svenska. Förmodligen är vi ensamma om en sådan underlig självsyn. Ett undantag finns angående osvenskheten: svenska fotbollslandslaget. De ska spela svenskt (kollektivt ansvarstagande. Kämpa!). Så är det bara. Efter Erik Hamréns osvenska katastrofår behöver den saken knappast diskuteras. Heja Janne Andersson!

Hur är det med finnarna? Har de några problem med finskheten? Nix. Inte i dagarna. Knappast annars heller. Perkele, de har inte haft det lätt med sina grannar. Eftersom en ryss är en ryss även om man steker honom i smör. Och svensken är så pass osvensk numera att han dricker surt alkoholskadat vin. När det finns vargtass.

För osvensk för landslaget?

måndag 4 december 2017

Krossat glas

Visst är Hjo en ovanligt trevlig stad med båd Vätternhav och Hökensås inpå knutarna. Och hamn och sik och töff-töff-tåg och mer. Inte tu tal om annat. Glöm inte alla fantastiskt välluktande hundpromenader längs Hjoån, påpekar hunden Hjo-Hjo. Jovars, säger Bloggaren. Så är det allt. Men.

Och men säger hunden.

Jo, för han har tröttnat på att hoppa kråka bland krossat glas på Hjos trottoarer och torg. På Falköpingsvägen, några meter väster om rondellen, båda trottoarerna. Krossat glas. Korsningen Ringvägen/Strömsdalsvägen, på andra sidan brandstationen. Krossat glas. På trottoaren vid kyrkogårdens södra sida. Krossat glas. Stora torget. Krossat glas. Och så var det visst på något annat ställe ock. Men var har Bloggaren glömt. Man blir som, säger hunden. Och det håller husse gärna med om.

Så var det med det. Och imorgon förväntar sig Bloggaren att glaset är uppsopat, borta och iväg. Vilket återstår att se.

Vad mer? Tja, kollade på Paul Simon live in New York City härom kvällen. A long time ago, yeah / Before you was born dude / When I was still single / And life was great. Bra? Visst visst, fast det var något alldeles kolossalt vad karln blivit lik Jan Guillou. Eller om det är tvärtom. Riktigt störande faktiskt. Det blir som fel. Fasligt vad han sjunger bra, Guillou.

Blunda, säger Hjo-Hjo. Eller gnag på ett ben, så blir det bättre.