torsdag 23 november 2017

Präktigt folk

Läser i morgonbladet att hundägare lever längre än icke. Vilket vi i Bloggarens fall inte sett än. Men visst, Hjo-Hjo gör så gött han kan. Utom idag (Å, regniga natt, aldrig mera kan livet bli glatt) då lusten inte verkar infinna sig. Att plaska runt på stadens gator med husse hängande bakefter i ett rött snöre (Fot, sa jag. Fot!) kan en gott vara utan. För en blir som blöt om lilla magen.

Man får röra på påkarna. Och så är han en fin kompis i tv-soffan. När han lägger nosen i knät och suckar tungt över världens dårskaper i Aktuellt.

Annars har Bloggaren förstått att det är frukosten det beror på. Inte en morgon utan oeuf dur mayonnaise, ett skivat äpple, fyra spillkum kaffe. Och en inlagd sill, icke att förglömma. Direkt från Vätternhavet. Man mår som.

- Du har väl inte glömt din D-vitamin, undrar Hjo-Hjo. Så här års kan man bli som lite hängig ifall man inte. Och så tänderna förstås, sticka och tråd!

Präktigt folk, Bloggaren och hans hund i Hjo. Sant. Men på kvällen händer det att de delar på en Beaujolais Nouveau, åtminstone så här års. Och läser Illusionen om Gud. Eftersom det inte går att lita på någon nuförtiden. Det blir bara värre och värre. Horace, min Horace, varför har du inte agerat mot den nittonde akademiledamoten? Att den karln har en skruv lös, det är helt säkert det.

Och på bilden står Bloggaren i Frankrike och pekar på Italien. Vilket är en ganska trevlig sysselsättning.  



lördag 18 november 2017

Leonardo från Ramnäs

Dags för ett inlägg nu då. Säger Hjo-Hjo, den uppfordrande hunden. Sätt sig på rumpan och skriv om från Vinci, som di kallar honom i tidningar och television. Han som sålde en liten tavla häromsistens, och inte var från Ramnäs. Men om han så vore. Ja, då hade han hetat da Ramnäs. Då då.

Jovisst hund, men husse kan inte haka upp sig på allting. Då blir det kaos i hjärnkontoret. Det räcker med Ebba Busch Thor, som, ifall det vill sig i valet i höst, åtminstone inte lär bli kulturminister. Och Putin och hans hackare. Putin: Привет привет, он стал черным в коттеджах. Это был не я, по крайней мере. Vilket skulle betyda: Hallå hallå, blev det svart i stugorna. Det var i vart fall inte jag.

Jo, det är fullt i kontoret. Handfallen polis i förorten, Trumps twitter i tid och otid, och Mugabe i husarrest. Vilket var på tiden och lovande. Men tv-profiler och underbara teatergenier är synnerligen olovande. Med dick pics och andra besynnerligheter. Vad säger man? Bloggaren blir som.

Tur att Liv och Horace syns i rutan igen. Typiskt bra tv. Den som påstår något annat ska jag brännmärka, säger Hjo-Hjo. Som börjat bli påtagligt lik sin husse i både tal och skrift. Dock skiljer sig våra åsikter åt vad gäller gnagben och grisöron.  




torsdag 9 november 2017

Hundens år

Som gräsänkling i dagarna fyra tar Bloggaren ut svängarna och äter korvgryta à la Mannerström, med rågsiktskaka och dijonsenap, så långt lagret räcker. Och Hjo-Hjo, som är en mycket läraktig hund, säger att ojojoj, detta borde vara förbjudet för ickehundar. Och göteborgare, så klart. Och annat löst folk.

Vi färdigställer 10 liter äppeldricka och klipper gräset (lite i taget, det är en dag imorgon också), eller höstlöven snarare, och är nyttiga i största allmänhet. På kvällarna tittar vi på Adele från ”Royal Albert Fucking Hall”, som sjunger Someone Like You så att tårarna sprutar. På såväl husse som hund. Tvivelsutan är vi två Highly Sensitive Dogs. Till den låten har vi gråtit i snart fyra år nu. Olycklig kärlek gör sig ovanligt bra på skiva.

Och efter fyra år blev Hjo-Hjo omslagspojke på bloggen. Vilket var på tiden. Det är hundens år i år.

Till sist berättar Naturmorgon i P1 att man riggat upp en kamerafälla på Hökensås härintill. För att inventera lodjur. Och mycket riktigt, först kommer ett lodjur, luktar på doftlockelsen och pinkar på detsamma. Sedan kommer en räv, en utter, en tjädertupp, en mård med nyfångad ekorre i munnen.


Och till sist kommer – tre kameler! Jodå, lyssna på klippet här.





måndag 30 oktober 2017

På hänger löst

Öringbumlingen hoppar och slår i ån, en tvåkilosbit allraminst, och Bloggaren skjuter från höften och säger till hunden att nu. Men icket. Bara plasket fastnade. Med öringen är det som det är. Den vill inte vara med.

Du får sikta bättre, Old man, häcklar hunden, han som heter Hjo-Hjo. Hjoån är trots allt inte Ångermanälven. Medgives. Fast så mycket vatten som idag har Bloggaren inte sett i ån sedan ho vet när. Snart svämmar Vättern över. Eller inte.


Och i den arga språklådan avhandlas idag ungdomarna som inte blir lyssnade på. Eller flickorna som blir tafsade på (vad annat att vänta i dessa ytterst tider). Men. Alltså. Vi lyssnar på The Animals, men The Animals blir knappast lyssnade på. Eller hur Eric B? Ska det vara så märkvärdigt svårt att.

hänger löst. Och kallas mycket riktigt för en strandad preposition. Det borde varje journalist kunna höra i sitt förbannade språköra. Ifall de hade något.

Och Ingemar Bergman hade besvär med sina inre dämoner. Då var det synd om han. Jovisst serru. Vem håken nu denne Ingemar var?

Till sist borde kanske Bloggaren ändra spår. Och växla in på gladspåret. Solen skiner ju som i det värsta Karlstad. Ta ett kort på huset vettja, och hunden och platanen. Och en stelbent husse. Kanske det, kanske det.

Jag ska bara gå ut och döda av katten först.










måndag 23 oktober 2017

Hjo och Ohjo

Så var det dags igen. Att ändra bloggheadern från fjärde året till femte. Om en liten vecka ungefär. Bloggaren blir som lite trött. Kanske vore det läge att kalla sig Året runt i Hjo istället. Så att man fick vara ifred. Fast Året runt i Hjo låter som vore det Naturbloggaren i Hjo. Visserligen är Vättern sehr schön. Och Hjoån med öring och dalgång likaså. Men.

 Nå, det ger sig. Fast inte idag.


 Och på Oxford Street goes rhymin' Hjalmar och nynnar på A Rainy Night In Soho. Eller om det är Waterloo Sunset. Man vet inte. Men svänger i London, det gör det. Och Sagan om det röda äpplet är häftig, moffa!


 Mer då? Jo, Hjo-Hjo besöker Arboga i Det Egentliga Sverige (Västmanland alltså), en stad lika gammal som gatan. Med gator därefter. Och hus. Han blir som till sig i trasorna. Eftersom här är lika fint som hemma. Nästan. I Arboga skulle Bloggaren kunna bosätta sig nästa gång. Synd bara att Vättern inte räcker längre än till Askersund. Så att.

Grrr, London och Arboga och Askersund (som också är en högst förtjusande stad), frågar sig hund av ordning. Blir det inte lite väl mycket Ohjo nu? Kan tänkas, kan tänkas. Hopp in i hundburen så åker vi hem.









onsdag 11 oktober 2017

Äppeltider

Vi tar en sväng ner till hamnen och Bloggaren konstaterar att turisterna har tagit husbilen hem till Sarpsborg och Rüdesheim. Och Surahammar och Flen. Det är lugnt, så när som på muddringsmanskapet som flänger och far. Så att Ångbåtsjazzen åter kan svänga i böljan den blå istället för vid kaj. Det blir bra det. Att det sedan träts över pengar och tillstånd är inte Bloggarens bekymmer. Han bryr sig inte, och trivs med det.

Annars är det äppelplockning som gäller. Husmoder/Gravensteiner, oklart vilket, Filippa och den gula okända och oätliga. Som efter jul smakar alldeles utmärkt. Och 30 liter Rüdesheimer Qualitätswein aus Hjo, som kluckar och står i. Om tre fyra år sätter vi oss under platanen i trädgården och berömmer vinet i smackande ordalag. Eller hur du, Hjo-Hjo?

Fast han säger att han gillar Åkerö bättre. Då skulle han smacka. Sicket trams.

Så över till något helt annat.

Angående Sveriges fotboll mot Holland behöver vi inte inte säga annat än att de gjorde jobbet. Vad som krävdes. I playoff väntar Danmark – får vi hoppas. Eller Kroatien, och då, mina vänner, är det Godnatt, jord. Lika sant som att Vättern är en iskall sjö. Eller hav.





torsdag 5 oktober 2017

Äpplen och Van Morrison

Här på Västergatan klipper Bloggaren gräset och står i. Borstar tänderna på hunden. Och lagar kålsoppa som det slantas bratwurst uti. Är flitig i största allmänhet ända tills Van Morrison anländer med posten klockan fjorton och tjugotre. I ung liveupplaga från 1973. Då då då. Golvas vi av Ain`t Nothing You Can Do, och är fullkomligt obrukbara till vettigt arbete resten av dagen.

Sicken pipa. Bloggaren slås av tanken att det är rätt onödigt att lyssna på annat. Alls. Egentligen. Och Hjo-Hjo nickar bifall. - Hade det på tungan. Ja, det skulle vara Alf Robertson då då, med den där om hundar och ungar. Vet la du, farsan.

Jo, det förstås.

Men på kvällen rycker Bloggaren upp sig och besöker Lilla Park, där pomologen Andreas Hellström berättar hur man bäst beskär de förbenade vattenskotten. I JAS-månaderna nämligen, förslagsvis en vacker dag i augusti när det smakar med ett glas rosé eller två. Då blir man så lagom noga. Vilket är bra. Och 30 % per år, inte mer.

Dessutom lät han förstå att vi har det extra fint, vi som har egna äppelträd strax utanför husknuten. Särskilt nu i september-oktober. Det skrev Bloggaren under på.

Det var igår det. Idag har Hjo-Hjo simmat i Vätternhavet. 10 grader varmt, eller hur man ska kalla det.