torsdag 16 februari 2017

Vårvinter vid Vättern

Om inte Vättern har lagt sig den 7 februari blir det inte av. Sägs det i Hjo. Så då är det väl så då. Bloggarens långfärdsskridskor blir kvar på vinden även denna vinter. Och lakbusan i snickarboa. Men lika bra det. För fryser sjön till blir våren seg som sirap. Med färskpotatis och jordgubbar först i augusti. Till kräftorna. Så att.

Vintrarna var bättre förr. Men hemskt kalla.

Då gillar Bloggaren och hans Hjo-Hjo vårvintern bättre, sådan den ter sig en dag som denna. Med iffiff-blå himmel över Vättern. 
De e bra, de e bra / De e fint, de e fint. Man borde vara nöjd.

Men hunden utbrister lillgammalt, som kunde han läsa sin husses tankar: Sluta grubbla över EU:s illiberala demokratier nu, och hur många miljoner forinter de borde få plikta för sina Orbána dumheter. Ta ett kort istället vetja! Come on is such a joy / Come on make it easy / Come on make it easy / Take it easy, take it easy...

Då säger vi så.



onsdag 8 februari 2017

Apropå nordosten

Det är inte så att det brinner i martallens topp, inte direkt. Men solen tittar fram mellan molnen och då gäller det att få med sig kängor och kamera och hund. Ut. I en faslig fart. Men när Bloggaren kommer ut går solen in. Det är som det är. Kallt.

Och efter Vättern blåser nordosten och kylan blir etter värre. Som i Stalins Sibirien. (Nåja.) Där kulaker och andra fosterlandsförrädare arbetade ihjäl sig. Eller frös. Vilket var helt i sin ordning, om man pratade med gammelkommunisterna i Surahammar på 70-talet. Bloggaren var mer lagd åt det kinesiska hållet. Vilket knappast var bättre, skulle det visa sig. Men han var inte sämre än att han gjorde sig en pudel. Dickan och Östblom och Lappen hade aldrig hört talas om pudlar. Aldrig, njet njet.

Detta apropå nordosten. Man blir som.

Och hustrun undrar om Bloggaren måste ha huvudet fullt av Putin, Assad och Islamiska staten. Stalin. Och andra galenpannor. Alltid. Blir det inte bra skitjobbigt ibland?

Jovars, då brukar Bloggaren klä på sig och gå ut med hunden. Några varv. Fast nu verkar inte det hjälpa heller.  


Om sommaren är allting så mycket enklare



torsdag 2 februari 2017

Vin de pomme och (vår)sol vid Hjoån

Första februari, och det är Långt till sommar, långt till vår / Tänd en brasa, torka ditt hår. Klippet är från tiden då snön verkligen föll. Och det begav sig, som det heter. Stockholms konserthus 1982. Öffe, Öffe!

Men häromdagen värmde (vår)solen så att Bloggaren fick sätta sig ner och lapa d-vitamin som en S:t Petersburgsbo vid Neva. Fast vid den något mindre floden i Hjo. Då då. Det gäller att passa på. För imorgon är det jämntjock och grått igen. Vilket Bloggaren är helt säker på eftersom imorgon var igår.

Mycket roligare än så blir det inte så här års. Inte före skid-VM i alla fall. Och hur roligt det blir visar sig väl. Åtminstone håller vi tassarna och tummarna för Stina Nilsson. Och Johan Olsson. Och att snön faller i Lahtis.

Jo, men nu höll vi på att glömma det roligaste av allt: Bloggarens äppelvin som fått egendesignade etiketter! Hur snygg får en vinflaska bli? Vinet gifter sig med gåslever och smakar som Tokajer. Det er helt sikkert det. Nästan.

Och Hjo-Hjo börjar bli riktigt hyggelig til å snakke dansk. Værsgo, säger husse och ställer fram tallriken med pølser och kartoffelmos. Sulle nästan tro att han begriper bon appétit ock.





fredag 27 januari 2017

Hjoån sinar


Nere vid hamnen. Så här års. Kan Bloggaren nästan få för sig att längta efter dragspelsstämman och ångbåtsjazzen på S/S Trafik. Eller sädesärlorna, körsbärsblommen och turistbussarna från Göttingen och Hedemora. För att inte tala om allt båtfolk med mössorna så käckt på svaj. Och älsklingarna som heter Maj.

Vintern i Hjo är inte som sommaren. Fast det är den inte i Menton heller. Så att.

Men till sommaren hoppas vi på regn, mycket regn. Eller helst tidigare än så. I annat fall orkar inte harren längre än till Gula paviljongen i maj. När det ska lekas tafatt i ån. Och öringen tvingas ställa in safaridagarna i höst. Hjoån sinar. Hemska tanke, Hansson. Någon som vet hur en regndans går till?

Och efter ån står Vargen och tiger. - Han är som tystlåten, säger Hjo-Hjo. Inte kan man tro att han härstammar från hunden. Grrr.  





måndag 23 januari 2017

I Tidan

Enklaste vägen till Tidan, Hjo-Hjo? - Sikta på Hönsa och sväng vänster vid Belleforsvägen. Sedan är det raka spåret. Det vet väl varenda skaraborgare. Säger den begåvade hunden som håller på att förläsa sig på Motormännens vägatlas. 

Jo, och på funkiskondiset Condis smakar räkmackorna nästan som på Heaven i Göteborg. Vi försäkrar oss om att räkorna är fångade i Vättern och köper med oss en hålkaka Görgött till kvällsgröten. Man blir som hungrig medan man äter.

Och i lilla Tidans stora antikvariat, Böckernas hus, köper Bloggaren en bok om Frankrikes ädla druvor och stora viner. Från 1958. Jisses, vilka drack vin i Sveriges land på den tiden? Surt och vattenskadat. Bakom dansrotundan i Folkets Park.

Tredje sevärdheten heter Tidan, Västergötlands grannaste å som så överraskande rinner genom Tidan. Vem hade kunnat ana det.  Flyger tranorna på rygg över Tidan? Icket. 

Hjo-Hjo fördjupar sig hela hemresan i Naturlig utfodring av hundar. En typiskt bra bok.





onsdag 18 januari 2017

Tomt arbete och meningslösa jobb

Sociologen Roland Paulsen talade om tomt arbete och meningslösa jobb på tv i veckan. Vi borde inte jobba så mycket, sa han. Produktiviteten har mer än fördubblats sedan 70-talet. Så nog borde vi kunna ägna oss åt vettigare saker. Än att jobba. Gott, en arbetstidsförkortning skulle sitta fint. Säger Bloggaren, som går hemma och skrotar för jämnan. Meningslösa jobb är inget att sträva efter. Bort, bort.

Gå upp-gå till jobbet-jobba-jobba-äta lunch / samma sak händer imorgon / jobba-åka trick-hem å sätta sig å glo / det är inget liv / det är slaveri.

Ett problem bara. Vem ska bedöma vilka jobb som är meningslösa? Kapitalet kommer aldrig att bry sig om en sådan oväsentlig fråga. Går det att göra pengar på Heja Blåvitt eller Kyss mig därbak-dekaler så gör det. Så vi får nog avskaffa kapitalismen. Om det ska bli någon ordning på torpet. Och införa De Nyttigas Centralkommitté istället. Med Lars Ohly, Mikael Wiehe och Åsa Linderborg i spetsen.

Och liberalismen då? Vad göra med den? Frihet, jämlikhet, broderskap. Avskaffas. Självfallet. Det ena följer av det andra. Individuella fri- och rättigheter, vad ska vi med dem till? Vi har ju Centralkommittén.

Hur blir det med onödiga hundar, undrar Hjo-Hjo sådär lagom bekymrat från sitt lata soffhörn.

Och tomt arbete, måste betyda att man ska Rulla runt for nothing. Ett o-ben alltså. 






torsdag 12 januari 2017

Jycken fyller år

Idag fyller jycken tre år och föräras redan till frukost ett jätteben med kycklingsmak. Jycke och jycke, säger Bloggarens svarta pärla. Jag heter Hjo-Hjo, om det möjligtvis låter bekant. Men benet smakar kyckling, det är rätt. Förbannat bra smak dessutom, för att prata med den Gamle fanjunkaren. Säger den begåvade hunden, som för övrigt önskar senarelägga morgonkissrundan. Har inte tid.

Vilket passar Bloggaren perfekt eftersom han håller på att grotta ner sig i nobelpristagarens The best of the cutting edge. Som den ohejdade Dylanman han är. Liksom Lena Anderssonman, Ingrid Bergmanman, Edith Piaffman, Leonard Cohenman, Siri Hustvedtman, Joni Mitchellman, Bodil Malmstenman, Sofi Oksanenman, Rolling Stonesman och Albert Einsteinman. Och Sara Danius är Dylankvinna. Ovedersägligen. You would not think to look at him / But he was famous long ago / For playing the electric violin /On Desolation Row. Albert E alltså.

Slutligen måste vi ändå ut. Och både hund och husse är glada över att idag inte är igår. För då var det för jäkligt och Bloggarens mössa blåste all världens väg nere vid hamnen. Och Hjo-Hjo satte sig resolut på rumpan. Med nosen pekande hemåt. - Kom nu Dylanmannen så går vi. Hem.