torsdag 12 januari 2017

Jycken fyller år

Idag fyller jycken tre år och föräras redan till frukost ett jätteben med kycklingsmak. Jycke och jycke, säger Bloggarens svarta pärla. Jag heter Hjo-Hjo, om det möjligtvis låter bekant. Men benet smakar kyckling, det är rätt. Förbannat bra smak dessutom, för att prata med den Gamle fanjunkaren. Säger den begåvade hunden, som för övrigt önskar senarelägga morgonkissrundan. Har inte tid.

Vilket passar Bloggaren perfekt eftersom han håller på att grotta ner sig i nobelpristagarens The best of the cutting edge. Som den ohejdade Dylanman han är. Liksom Lena Anderssonman, Ingrid Bergmanman, Edith Piaffman, Leonard Cohenman, Siri Hustvedtman, Joni Mitchellman, Bodil Malmstenman, Sofi Oksanenman, Rolling Stonesman och Albert Einsteinman. Och Sara Danius är Dylankvinna. Ovedersägligen. You would not think to look at him / But he was famous long ago / For playing the electric violin /On Desolation Row. Albert E alltså.

Slutligen måste vi ändå ut. Och både hund och husse är glada över att idag inte är igår. För då var det för jäkligt och Bloggarens mössa blåste all världens väg nere vid hamnen. Och Hjo-Hjo satte sig resolut på rumpan. Med nosen pekande hemåt. - Kom nu Dylanmannen så går vi. Hem.






söndag 8 januari 2017

Vättern är schön


Med minus 10 utanför köksfönstret åker långkalsongerna på.

Vilket får Bloggaren att känna sig som en torpare. Och lantlig som en centerpartist, hå hå ja ja.


Men de sitter inte i vägen när hunden ska ut på morgonkissen. Uppe vid hundklubben. Därifrån har Bloggaren hela staden i blickfånget, och kan kontrollera att Vättern ligger kvar. Vilket den gör. Med sensationellt lågt vattenstånd, men rätt mycket ändå. Vatten. Om man betänker. Och Bloggaren undrar hur mycket vatten det finns i molnet som följer sjön från Askersund till Jönköping (se bild ovan). Vättern är schön. Sehr schön.


Och när vi kommer hem får Bloggaren begrava en sidensvans som flugit ihjäl sig mot altanglasdörren/fönstret. Stackars liten. Sådant händer oss ibland.


Detta hände sig häromdagen. Nu är det nollgradigt och långkalsongerna bidar sin tid. Och Super-Stina vann idag igen. Man blir som. Imorgon (läs idag) får vi se vem som är bästa bergsgeten. Hon är som Sixten Jernberg: man går ut hårt och sedan ökar man. 


Och Hjo-Hjo ligger och grunnar på hvornaar ett grisöra smager som bedst.



onsdag 4 januari 2017

Jaktstart i Tour de Ski


Idag är det nettopp umulig å holde kontroll på følelserna. När Stina Nilsson kör ifrån norskorna i Oberstdorf. Vi pratar jaktstart i Tour de Ski, om nu någon till äventyrs skulle ha missat den nya skiddrottningens framfart bland alptopparna. Trots sin onda rygg hoppar Bloggaren rakt upp och slår huvudet i taket och utbrister på den Gamle fanjunkarens vis. Att det där var förbannat bra gjort. Med ett par utropstecken därefter.

Är det tillåtet att så oförblommerat visa sina patriotiska känslor? Om detta säger Bloggaren absolut. Såsom man säger nuförtiden.

Hjo-Hjo, Bloggarens hund, är några grader coolare. Han ligger på mattan bredvid med sitt gnagben. Har egentligen inte tid. Men han håller upp en stund och betraktar Stina Nilsson ur ena ögonvrån. Och han säger, om nu husse hörde rätt, att det är just så en slipsten ska dras.

Det var allt för nu. Men det räcker väl.


måndag 2 januari 2017

Gott Nytt!

Hallå, hallå, undrar bloggsupportrarna från världens alla hörn. Har bloggaren lagt ner verksamheten? Eller bara förätit sig på skinka och OP Andersons julaquavit? Ingetdera, tiden räcker bara inte till. Om man som Blogg-morfar ska leka med Hjalmar dagarna i ända, och sticka emellan med Max potta och sjunga Haren skuttar fram så fort... Ja, då blir det gärna på det viset.

Man har som inga problem att få tiden att gå. Till och med tomtens The Cutting Edge-klapp, korta versionen, ligger olyssnad.

Men Vätternkräftor på nyårsafton fanns det tid till? Erkännes. Men då hade Hjalmar redan tröttnat på Max potta. Och var nöjd ändå. Vilket bekräftas av bilden nedan.

För övrigt har Bloggaren förstått att skriver han (illa) om Putin strömmar ryssarna till bloggen. I tusental. Men inga kommentarer så här långt. Från Putin. Men kanske är det Lillefar som jävlas med Bloggarens rygg. Det skulle man nästan kunna hoppa upp och sätta sig på. Ifall man inte hade så ont i nämnda kroppsdel. Ryggen alltså, inget annat.






torsdag 22 december 2016

Klok som en kråka

Läser i GP hur smart en kråka kan vara. Pimpelfiskare känner visst till det sedan länge. Kråkan drar upp betet i etapper och ställer sig på linan så att den inte dras ner under isen igen. Och vill den ha storgäddan väntar den tills det nappar. Det är vad Bloggaren skulle vilja kalla gött vetande.

Kajorna ligger inte långt efter. De räknar på dagen ut när Bloggarens augustipäron är mogna. Och kajorna i Hjo är många. Så att.

Definitivt klokare än hundar läser Bloggaren högt. För Hjo-Hjo, som suckar: Läs något viktigt istället, läs sockerkaka. Och husse undrar om hunden någonsin ska lära sig ”Rulla runt”. Kanske är det något fel på pedagogiken. Han är inte så mycket för korvstoppning som man skulle kunna tro, jycken. Vill söka kunskapen på egen hand. Funkar det i skolan ska det väl funka här. Eller inte.

Och till jul ska det visst bli regn. Det kan man tycka vad man vill om. Bra för Vätternhavet men illa för tomten. Om han kommer på skidor. 

40 cm under!

Säg pepparkaka!

måndag 19 december 2016

Posteriort derangement

Nu är det ett elände. Bloggaren har åkt på en posteriort derangement, vilket på vanlig svenska betyder att diskbråcket är halvvägs på väg. I morse vid kängsnörningen smällde det till. Så att. Bloggaren ner på knä, aj oj. Hunden hoppar högt som lågt. Och hustrun undrar om hon kan göra något för att lindra plågan. - Nej... jo förresten, kan du laga pommes duchesse till lunch. Med bratwurst såklart. Och var snäll!

Korven är nog så viktig. Hörde Stig Fredriksson kommentera Putin och ryssarna i Gomorron Sverige. Putin lät ryssarna välja mellan demokrati och korv. Och de valde korven. För övrigt samma överenskommelse som gäller i Saudi. Fast där får vi byta ut korven mot lyxfalaffel och pommes duchesse. Minst. För vad betyder demokratin så länge vi har det bra – skitbra. Så länge man inte hoppar i galen tunna vill säga, och får halsen avskuren på torget.

I Hjo har vi både korv och demokrati. Och franskt potatismos dessutom. Så egentligen borde Bloggaren vara väldigt glad för sin onda bakre diskrubbning. Åtminstone snäll mot sig själv. Och hälla upp ett litet glas sauternes - lär vara bra mot onda ryggar - och putta in Julie & Julia i DVD-spelaren. Meryl Streep är nästan lika bra som Errol Flynn. Hemma på matinéerna i Surahammar.

Än Hjo-Hjo då, är ni snälla mot honom? Om. Han har nyss fått sitt första grisöra. Tomten kom tidigt i år.




torsdag 15 december 2016

Pepparkakor och ärtsoppa

Med hustrun hos den plågsamma tandläkaren i Majorna går Bloggaren omvägar runt dammsugaren hemma i Hjo. Framgångsrikt. Sätter sig hellre i tv-soffan, dricker kaffe och matar hunden med pepparkakor. Lirkar och fjäskar. Han är en sådan där matte-är-borta-deppiga-typen. - Så, ta nu en pepparkaka till. Husse är ju hemma. För tusan. Hund.

Han är som Strindberg fast tvärtom. Under de första åren i Paris ansattes författaren av svår hemlängtan – och ärtabstinens. 1883 skriver han till sin förläggare att han inte behöver något svenskt brännvin. Men ”vill du deremot skicka mig ett par kannor gula ärter skulle jag vara glad.” Ärtsoppa var bland det bästa han visste. Fransmännen lagade hundmat.

Har du hört Hjo-Hjo? Nog måste det vara så att gamle August missade både de konfiterade anklåren som cassoulet från Carcassonne. - Nja, svarar hunden. Det låter som prima hundmat. Och så grisfötterna. Ärtsoppan får Strindberg ha för sig själv. Om man bortser från fläsket.

Det är nog inget fel på hunden. Man blir som glad av pepparkakor. Och snäll.